Akta er för äldre syskon!

Det pågick en liten diskussion om storesyskon vs småsyskon på syrrans blogg. När jag satt och skrev svar till twstina kände jag att det blev en novell, så det är lika bra att ta upp det här!

Storasyskon får för sig att dom varit omhändertagande, ansvarsfulla och snälla mot en när man var liten.

HA!

Vicket' skämt!
Min "rara, snälla" storasyster var alltid den lugna, ordningssamma och flitiga av oss två.
Utåt sett.

Jag var den som om ADHD, DAMP och allt vad nu alla överskottsenergi-sjukdomar kallas hade funnits som begrepp på 70-talet - då hade de gett mig alla diagnoser. Skallgångskejdor på villaområdet var inget ovanligt eftersom Kristin "kan själv" skulle undersöka världen utan mor och far. Men vad berodde denna envishet på, och sökandet utanför villans väggar? Ville jag kanske komma ifrån min hemska storesyrra?

Mor och far såg en snäll storasyster som klagade lite när hon ombads ta mig med och leka. Men hon gjorde det nästan alltid. Men, och det vet alla ni som också har storasyskon - de mobbas så fort föräldrarna är utom hörhåll.

Dessutom blir de fruktansvärt arga bara för att man "lånar" lite kläder av dem. Här är man snäll och ser upp till sin storesyrra. Vad är tacken? Jo - en kätting och ett hänglås på hennes garderob! Hon missunnar sitt eget blod att "låna" lite snygga kläder!

Eller när man är snäll och motionerar hennes häst åt henne. Då blir hon skitförbannad och låser in sadel och träns...

Ta ännu ett exempel på elaka storesyrror; man är snäll och låter henne ha båda våra hamstrar i sitt rum. Vad händer? Hon ser inte att den krabaten rymmer ur buren och "råkar" trampa ihjäl lilla Puff. Plask. Mitt på golvet.


Det är synd om oss småsyskon. Vi föds till små söta änglar. Oskyldiga. Tysta. Lugna och fina.

Vi förvandlas av vår storesyrra till dryga små pitbulls eftersom omvärlden och klimatet krävde det! Utan äldre syskon hade vi fortfarande varit små söta änglar...

I belive... ;-)