Har ni också suttit under/efter en riktigt bra drama/romantisk film och känt en värkande längtan efter att verkligheten också fungerade så som på bioduken? Jag blir så varje gång någon vacker film triggar mina känslor och romantiska sidor. De säger de rätta sakerna - i rätt lägen. De är förstående, tålmodiga, eftertänksamma och känsliga. Dialogen flyter så bra och allt går att "fixa till".
Inte så att jag blir bitter på verkligheten. Mer en enormt skön känsla att dröja sig kvar i en lång tid efter filmens slut, ett rosa töcken att befinna sig. Som en sköld på någon timme ute i det kalla livet.
Nog om detta. Läste förra veckan ut ännu en bok av Douglas Coupland. "Hej Nostradamus!". Grym!!! Hade tidigare läst "A girlfriend in a coma" som jag också blev helsåld på. Han är så direkt i sitt språk och böckerna handlar om människors inre färd och relationer utåt under förändring. Intressant!
Over and out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar